Lilian Åberg föddes som Fanny Amalia Ahlberg den 13 januari 1919 på Tuna gård i Österskär, samma gård som senare kom att ägas av Stig Järrel och ytterligare senare av Bosse Parnevik. Moder var Anna Ahlberg som bodde med föräldrarna på gården där Annas far, Anders Ahlberg,  arbetade som ladugårdskarl under några år vid den tiden. Anna var ogift, fadern till barnet var okänd och hon hade redan sedan tidigare en dottern Sara som var född  1913.

Den biologiska fadern var som sagt okänd men med hjälp av nya tiders DNA-analys har ett uppslag genererats som med ganska god säkerhet ger en idé om vem fadern kan vara. Mer om detta kan man läsa i ”Okänd fader blir känd?”

Uppenbarligen så hade Anna inte möjlighet att själv ta hand om det nya barnet så hon lämnade Fanny samma år, alltså 1919, till ett barnhem i Åkersberga. Året därpå blev hon placerad som fosterbarn hos jordbruksarbetaren Johan Fredrik Karlsson och hans hustru Johanna Josefina Andersson boende i Berga som tillhörde Margretelunds slott, där hon blev kvar några år.

Anna hon flyttade vidare med sin dotter Sara i november 1919 och det är högst troligt att hon aldrig mera såg sin andra dotter efter detta.

 

Samtidigt så fanns det ett barnlöst par i Hallstavik som gärna ville ha barn och som på något sätt kom i kontakt med barnavårdsmyndigheterna i Österåker  Till det här paret, Anna och Salomon Forsberg, kom Fanny i fyraårsåldern och där blev hon sedan kvar.

De nya föräldrarna drev en kaférörelse i Hallstavik, kafé Utsikten. Dom kallade henne Lilian, hon fick en fin uppväxt där och hon såg sina nya föräldrar till hundra procent som sina egna föräldrar, även om hon visste om att hon var adopterad. Märkligt nog fick hon dock aldrig veta något om sin biologiska bakgrund och  hon var heller aldrig särskilt intresserad av det. Hon kände alltså aldrig till namnet på sin biologiska mor.

Lilian gick folkskolan i Hallstavik i sex år och slutade med bara stora och små a i läsämnena. Hon började tidigt att spela piano och hade en pianolärare vid namn Friedrich Hermann Heinrich Ernst Richard Bach. Denne Bach var invandrad från Tyskland och enligt uppgift en ättling i rakt nedstigande led till kompositören Johan Sebastian Bach.

Det formella förhållandet mellan Lilian och paret Forsberg var under ganska lång tid att dom hade tagit hand om henne som fosterbarn, som termen var på den tiden. Först när Lilian var tolv år ansökte man om att få adoptera henne, vilket godkändes såväl av häradsrätten som av hennes biologiska mor. Därmed fick Lilian efternamnet Forsberg och var också formellt arvinge till  adoptivföräldrarna.

Samtidigt med att Lilian gick ut folkskolan så började hon läsa en realskolekurs på korrespondens  och i december 1933 så tog hon examen vid realskolan i Malmö, fjorton år gammal.

I början av 1936 så bestämmer sig familjen för att lämna Hallstavik och kaféet och flytta till Södra Dalarna och Horndal, där en pappers- och musikhandel var till salu och i maj så kommer man då till Horndal och tar över pappershandeln. Bostaden var på övervåningen av affären. Förmodligen arbetade Lilian med föräldrarna i affären till en början.

Efter en tid sökte Lilian till en barnsköterskeutbildning vid Hvita Korset i Älmhult, vilket var en erkänd utbildningsanstalt på den tiden. Utbildningen var på tolv månader och Lilian var färdig till sommaren 1939. Hon fick därefter anställning hos en familj Helm, på Djurgårdsslätten 86 i Stockholm, där hon tog hand om två små barn- ett på drygt ett år och ett nyfött. Direktören Helm var en man på femtio år medan hustrun var bara hälften så gammal, några år äldre än Lilian. I hushållet fanns även ett hembiträde. Lilian blev dock kvar där endast fyra månader och kom därefter tillbaka till Horndal där hon började arbeta som föreståndare för pressbyråkiosken vid stationen.

Man kan ju tänka sig att det var där, vid kiosken, som hon först träffade sin blivande man, Arne, eftersom han nog ofta tog tåget från Horndal till Byvalla och Hästbo där han arbetade då.

Sommaren 1942 så gifter sig de båda i Kristine kyrka i Falun och bosätter sig sedan till en början i Hästbo, i en av SJs tjänstebostäder. Där blir dom kvar bara ett knappt halvår. Arne har sökt en tjänst vid stationen i Tandsjöborg, i Orsa Finnmark, och dit kommer det unga paret en februaridag 1943.

Järnvägsstationen var centralpunkten i samhället. Det fanns också tre affärer i byn, ett kafé och ett folkets hus och det fanns också skola. Posten levererades också via stationen och alla i byn hade postfack där. Lilian jobbade ibland med postsorteringen. Dessutom levererades brännvinet, som var så viktigt för många av gubbarna, också med tåget. Därför kunde det bli ganska livat runt stationen dom lördagar som skogshuggarna kom ner från sina skogskojor för att hämta ut sin ranson för månaden.

Lilian och Arne bodde i en lägenhet på övervåningen av stationshuset. Dom skaffade en hund, Topsy, och i slutet av det år som dom kom till byn så föddes deras första barn, sonen Per Arne. Det var mitt i vintern, snö och smala vägar och långt till närmaste BB, så att ta sig dit var inte att tänka på. Födseln skedde därför hemma, på köksbordet, med assistans av byns barnmorska, syster Karin, som också blev en väninna till Lilian. Arne, han blev så nervös av det hela, har det berättats, att han tog hunden med sig och satte sig i pumphuset medan förlossningen pågick.

Åren i Tandsjöborg var nog mycket fina år för familjen även om det var lång bort från övrig släkt, gamla vänner och all ära och redlighet. Man kunde ju ta tåget några gånger per år ner till Horndal, där alla föräldrar bodde och någon gång kom kanske någon vän på besök. I februari 1947 så föddes också det andra barnet, dottern Annika. Allt som allt blev det nästan sex år i Tandsjöborg, då familjen på Per Arnes femte födelsedag flyttade till Morshyttan i Södra Dalarna.

Här blev Arne föreståndare för stationen som också var postkontor. Familjen flyttade in i den stora femrumslägenheten på övervåningen av stationsbyggnaden där barnen redan från början kunde få varsitt eget rum. Arne engagerade sig snabbt i byns och ortens angelägenheter medan Lilian iallafall under dom första åren hade fullt upp med två barn och att sköta hemmet.

I mitten av femtiotalet tog makarna över byns affär, en liten lanthandel som sedan åttio år hade stått för den dagliga servicen till de ca trettio hushållen i byn. Lilian var den som skötte verksamheten under 3-4 år fram till en tidpunkt när det sviktande kundunderlaget inte räckte längre.

Under alla år hade Lilian underhållit pianospelandet och hade utvecklats till en mycket skicklig pianist som övade mest varje dag och som ofta framförde avancerade klassiska stycken inför vänner och bekanta. Det stora svarta pianot av känt märke stod centralt i vardagsrummet. Hon hade samlat på sig mängder av noter alltsedan ungdomen, alla hantverksmässigt inbundna i tjocka böcker.

Familjen skaffade TV strax efter mitten av femtiotalet. Den stora antennen på taket var riktad mot nackasändaren som sände på kanal 4. Nacka ligger ju väldigt långt från Morshyttan så kvaliteten på sändningarna kunde

vara ganska så svajig.

Det här med TV var ju något sensationellt så folk kom från hela byn och bänkade sig i vardagsrummet för att se tiotusenkronorsfrågan.

Man fick rada upp stolar i flera rader precis som i en biosalong, inte minst när dom småländska grabbarna kom från det tillfälliga sågverket som hade satts upp i Morshyttan efter stormfällningen 1954. Barnen i familjen fick vara glada om de fick en ståplats längst bak.

Fram till mitten av femtiotalet hade familjen inte haft någon bil men nu köpte man en splitter ny Opel Rekord och kunde börja göra resor utan att vara beroende av tåget.

Och nu när man hade bil så skulle det ju passa bra att även ha ett sommarställe som man kunde åka till under helgerna. Arne och Lilian började leta och hittade och fick arrendera en tomt i Leknäs vid Dalälven. Där började Arne bygga ett litet fritidshus helt på egen hand, i lösvirke, tillsammans med sin far Johan.

Stugan stod färdig förmodligen 1957, och hade vardagsrum, ett pentry och två sovalkover – men inget rinnande vatten eller el. Brygga och båthus byggdes vid älven och båt med utombordare anskaffades och stugan användes flitigt både sommar och vinter.

Efter mer än tretton år i Morshyttan blev det så 1962 dags att bryta upp och flytta några mil norrut, till Byvalla, där Arne nu blev stationsmästare. Här flyttade man i en lika stor lägenhet som den i Morshyttan, men denna gång helt nyrenoverad med centralvärme och, för första gången, badrum med badkar. Byvalla var vid den här tiden en järnvägsknut eftersom den smalspåriga järnvägen BLJ (Byvalla – Långshyttans Järnväg) fortfarande var i drift.

Arnes arbete var ju det som hela tiden bestämde familjens bostadsort. Och redan efter två kom beslut om att den smalspåriga järnvägen skulle läggas ned och därmed skulle också Byvallas saga som järnvägsort snart vara all. Det blev alltså dags att igen se sig om efter några andra möjligheter och en ledig tjänst som stationsmästare i Vikmanshyttan dök upp. Familjen bestämmer sig för att flytta till Hedemora, som ligger nära Vikmanshyttan, och köper en nybyggd villa där som blir inflyttningsklar under sommaren 1964.

Nu började även Lilian arbeta igen, först som föreståndare för en Lundqvists livsmedelsaffär och sedan som kassaledare och kundtjänstansvarig på Tempovaruhuset i Hedemora. Där blev hon kvar i hela sjutton år.

Villan med trädgård som skulle anläggas tog nu en hel del tid och dessutom så hade man nu fått längre resväg till stugan i Leknäs så något år efter flytten till Hedemora så sålde man den.

Det stod dock inte på förrän man hade ett nytt fritidsställe, denna gång ett gammalt torp vid Dammsjön intill det nedlagda bruket Norn. Stugan var liten, med endast kök och en kammare och vatten fick man hämta i en brunn. Efter en tid inreddes dock vinden med ett sovrum. Det hela låg mycket idylliskt vid sjön och på gården fanns även en timrad bod, en ladugård med loge och förstås ett utedass. Det här kom att bli Arnes och Lilians plats för vila och rekreation under mer än tio år.

I september 1974 inträffade en händelse som kom att påverka makarna för lång tid. Dottern Annika omkom tragiskt under en konferensresa till Mallorca. Dom båda tog detta oerhört hårt, och för Lilians del blev det så svårt att hon helt tappade lusten att spela och helt sonika gjorde sig av med pianot och skaffade heller aldrig något nytt.

Stugan i Norn hade man på ett arrendekontrakt vilket gjorde det mindre intressant att investera i upprustning eller modernisering av torpet. Istället bestämde sig makarna i slutet av sjuttiotalet för att köpa en tomt och bygga ett helt nytt och modernt fritidshus i Dräcke, några mil utanför Hedemora. Detta kom att bli samlingsplats och fritidsparadis inte bara för Arne och Lilian utan också för barn och barnbarn.

Sonen Per Arne, som hade två barn, var nu skild från sin första hustru och hade träffat en ny kvinna, Gudrun, som också hade barn sedan tidigare. Familjen hade alltså plötsligt blivit ganska stor.

Lilian hade alltid varit mycket intresserad av trädgård och blommor och hon kunde det mesta om de flesta växter och hon kände också till de latinska namnen på många. Hon hade därför hunnit med att skapa en fin trädgård i Morshyttan  och fortsatte i samma anda i Hedemora och i Dräcke där hon hade jordgubbsland till barnbarnens förtjusning.  I Hedemora fick hon så småningom ett växthus där hon kunde odla tomater och gurkor som slingrade sig i skräckinjagande formationer.

I kyrkböckerna hade Lilian i alla år stått med Fanny Amalia som förnamn. Namnet Lilian var ju taget men aldrig registrerat.

Någon gång på sextiotalet försökte hon få en ändring till stånd genom pastorsexpeditionen i Horndal som kontaktade den i Hallstavik, som i sin tur meddelade att förnamnet skulle vara Fanny Amalia, och inget annat. Slutligen, 1983, fick hon dock pastorsämbetet i Hedemora att formellt lägga till namnet Lilian till de båda andra förnamnen vilket nog var ganska betydelsefullt för henne.

Lilian arbetade några år längre än Arne och avgick med pension 1984. Under resten av åttiotalet var båda makarna pensionärer och delade tiden mellan hemmet i Hedemora och huset i Dräcke tills det slutligen blev lite för mycket arbete varvid lantstället såldes.

Inte långt därefter försämrades Lilians hälsotillstånd ganska snabbt och det upptäcktes att hon led av en allvarlig hjärntumör. Lilian avled i september 1990, endast 71 år gammal, på Avesta Lasarett och Arne blev nu kvar ensam i huset i Hedemora.