Arne Åberg föddes den 12 juni 1916 i Nedre Fornby i By socken i Dalarna. Föräldrar var Gunhild och Johan Åberg. Johan var sågverksarbetare och Gunhild var hemmafru, som var det normala på den tiden. Under en stor del av Arnes barndom så bodde man i en liten lägenhet i längan av arbetarbostäder som kallades Paradiset, i Horndal. Tidvis tillbringade Arne också en hel del tid hos sina morföräldrar på Vatebo gård.

Arne med Johan och Gunhild i Hackspettbacken

Så småningom flyttade familjen till ett flerfamiljshus i Hackspettbacken, i Horndal. Lägenheten låg på övervåningen, som man nådde med en brant trappa, och hade ett rum och kök och dessutom en inbyggd balkong. I köket hängde ett väggur som på krönet pryddes av en örn, snidad i trä. Under krigsåren tog Johan bort örnen eftersom han tyckte att den alltför mycket påminde om Nazitysklands riksvapen, som ju också bestod av en örn men med ett hakkors i klorna.

Arne i tjugoårsåldern

Arne spelade fotboll i Horndals IF som ung och var nog ganska lovande som fotbollsspelare. Det förde bland annat med sig att, när han 1937 gjorde militärtjänst i Sollefteå, så var det en fotbollsintresserad fanjunkare vid regementet som tog honom under sina vingars beskydd och såg till att han under i stort sett hela sin tjänstgöring mest fick ägna sig åt att just spela fotboll, för GIF Sollefteå.

Efter att bland annat ha arbetat vid sågen i Horndal en tid så sökte Arne som tjugoåring anställning vid SJ och blev antagen som stationskarlsaspirant och arbetade som sådan några år vid stationerna i Horndal, Byvalla och Hästbo. Någon gång under 1940 så blir Arne ordinarie anställd vi SJ och stationerad i Hästbo, knappt två mil norr om Horndal.

Lilian och Arne 1942

Han träffar nu också sin blivande hustru, Lilian, som några år tidigare hade flyttat till Horndal tillsammans med sina föräldrar. Sommaren 1942 så gifter sig de båda i Kristine kyrka i Falun och bosätter sig sedan till en början i Hästbo, i en av SJs tjänstebostäder. Där blir dom kvar bara ett knappt halvår. Arne har sökt en tjänst vid stationen i Tandsjöborg, i Orsa Finnmark, och dit kommer det unga paret en februaridag 1943.

Tandsjöborgs station när Arne kommer dit

Här fick Arne för första gången en egen järnvägsstation att ansvara för. Tandsjöborg var på den tiden ett samhälle fullt av liv. Det fanns tre affärer i byn, ett kafé och ett folkets hus och det fanns också skola. Vid sjön låg ett sågverk och en tjärfabrik. Mycket rörde sig kring järnvägsstationen. Tåg var det gängse transportsättet om man skulle resa längre sträckor, så passagerartrafiken var tidvis intensiv. Vagnar med virke skickades från sågen och tjärfabriken skeppade också sina produkter med järnväg. Posten levererades också via stationen och, viktigast av allt för många av gubbarna, brännvinet som man kunde handla på sin motbok kom också med tåget. Det kunde bli ganska livat runt stationen dom lördagar som skogshuggarna kom ner från sina skogskojor för att hämta ut sin ranson för månaden. Då var det mer än en som inte kunde hålla sig från att prova på den ädla drycken innan man begav sig hemåt igen.

Pumphuset i Tandsjöborg idag Foto: Mathias Lauenroth

Arne och Lilian bodde i en lägenhet på övervåningen av stationshuset. Dom skaffade en hund, Topsy, och i slutet av det år som dom kom till byn så föddes deras första barn, sonen Per Arne. Det var mitt i vintern, snö och smala vägar och långt till närmaste BB, så att ta sig dit var inte att tänka på. Födseln skedde därför hemma, på köksbordet, med assistans av byns barnmorska. Arne, han blev så nervös av det hela, har det berättats, att han tog hunden med sig och satte sig i pumphuset medan förlossningen pågick.

Åren i Tandsjöborg var nog mycket fina år för Arne och hans familj även om det var lång bort från övrig familj, gamla vänner och all ära och redlighet. Man kunde ju ta tåget några gånger per år ner till Horndal, där alla föräldrar bodde och någon gång kom kanske någon vän på besök. I februari 1947 så föddes också det andra barnet, dottern Annika. Allt som allt blev det nästan sex år i Tandsjöborg, då familjen på Per Arnes femte födelsedag flyttade till Morshyttan i Södra Dalarna.

Morshyttans station, med skärmtaket, 1949

Här blev Arne föreståndare för stationen som också var postkontor. Familjen flyttade in i den stora femrumslägenheten på övervåningen av stationsbyggnaden där barnen redan från början kunde få varsitt eget rum. Arne engagerade sig snabbt i byns och ortens angelägenheter och en av de första sakerna han tog itu med var att försöka förbättra elförsörjningen i byn. Dittills hade man fått ström från ett litet elverk vid kvarnen i grannbyn Rossberga, likström via en två kilometer lång järnledning. Förlusterna i ledningen var så stora så att om man tände ljuset i ett hus så slocknade det nästan i de andra. Genom Arnes arbete fick man så i början av femtiotalet ordentlig el från kraftverket i Älvkarleby vilket innebar en stor förbättring för byborna.

Sågverksägaren och Arne

När nu elförsörjningen till byn var säkrad så tog Arne initiativ till att försöka locka småindustrier att etablera sig i Morshyttan. En industrikommitté bildades och kommunpolitiker i By socken engagerade sig också i frågan. En plan för nybyggnation upprättades, Länsstyrelsen kopplades in och självaste landshövdingen, Eje Mossberg, kom på besök och lunch hos paret Åberg på stationen.

Som resultat så etablerade sig ett par industrier i Morshyttan – dels en mekanisk verkstad som tillverkade stegar, takräcken till bilar och material till byggnationer, dels ett sågverk för att ta vara på virket efter den stora stormfällningen 1954. Sågverket avvecklades dock efter något år då ägaren inte lyckades få den finansiering han behövde. Den mekaniska verkstaden avvecklades också i början av sextiotalet men ersattes av en bilverkstad i samma lokaler.

Arne Åberg

Några ytterligare industrietableringar såg inte Morshyttan, bl a förmodligen beroende på att både initiativtagare och kommunpolitiker under åren hade blivit ”brända” av exploatörer som i själva verket visade sig vara simpla lycksökare. Mer om detta finns att läsa i Bilder från Morshyttan på femtiotalet/Industriepok.

Morshyttans station 1957

Ett annat exempel på initiativkraft och idérikedom visade Arne vid ett tillfälle när stationshuset behövde renoveras.  Från början så hade stationshuset ett skärmtak längs hela fasaden. På vintern lade sig snön tung på detta skärmtak och eftersom huset var av ganska vek konstruktion så kom framväggen med tiden att bukta ut mer och mer. Arne påtalade detta för närmast ansvarige chef och yrkade på att skärmtaket skulle avlägsnas. Så blev det också, men utbuktningen av framväggen var kvar och Arne fick beskedet att detta kunde man inte göra något åt.

Men Arne var som sagt idérik och initiativkraftig. Vid ett tillfälle befann sig en Caterpillar i byn på något uppdrag. Arne tog, utan att fråga närmaste chef, kontakt med föraren, kopplade i kättingar genom huset, på insidan av den buktande väggen och beordrade Caterpillar-föraren att dra. Och se; väggen drogs rak och förblev så ända fram till att huset revs.

Arne var också en av initiativtagarna till att ordna och utrusta badplatsen vid Morshyttesjön, som kom att bli mycket populär inte bara bland bybor utan också hos såväl vuxna som barn och ungdomar från grannbyarna. Ett annat initiativ som Arne tog tillsammans med några grannar var att man började dansa ut julen på station. Det spelades gitarr och dragspel och alla ungar i byn kom på festen. Man lekte ringlekar och hade mycket roligt. Kaffet serverades genom biljettluckan och till sist blev det långdans genom väntsalen, tågexpeditionen och ut på perrongen och in igen.

Affären – som innehades av Lilian – och hette ”Johnessons eftr.”

Under några år så drev makarna också byns affär, en liten lanthandel som sedan åttio år hade stått för den dagliga servicen till de ca trettio hushållen i byn.

Första bilen – Opel Rekord 1956

Inför att Arne skulle fylla fyrtio så tog han körkort. Fram till dess hade familjen alltså inte haft någon bil men nu köpte man en splitter ny Opel Rekord och kunde börja göra resor utan att vara beroende av tåget. Han blev också befordrad till stationsmästare vid Statens järnvägar ungefär samtidigt.

I mitten av femtiotalet ordnade Arne så att man fick en stor bockkran till Morshyttans station som man kunde lyfta hela timmerlass direkt från lastbil över till järnvägsvagn med och som innebar att Morshyttan för en tid blev  en viktig utlastningsterminal.

Arne och Johan bygger på stugan i Leknäs

Nu när man hade bil så skulle det ju passa bra att även ha ett sommarställe som man kunde åka till under helgerna. Arne och Lilian fick arrendera en tomt i Leknäs vid Dalälven och Arne började bygga ett litet fritidshus helt på egen hand, i lösvirke, tillsammans med sin far Johan.

Lilian, Annika och Arne på verandan i Leknäs

Huset stod färdigt förmodligen 1957, och hade vardagsrum, ett pentry och två sovalkover – men inget rinnande vatten eller el. Brygga och båthus byggdes vid älven och båt med utombordare anskaffades och stugan användes flitigt både sommar och vinter. Arne hade alltid tyckt om att fiska, så det blev en hel del att meta, kasta med kastspö och även lägga nät i älven.

Arne och Annika tar upp nät i Leknäs

Efter mer än tretton år i Morshyttan blev det så 1962 dags att bryta upp och flytta några mil norrut, till Byvalla, där Arne nu blev stationsmästare. Här flyttade man i en lika stor lägenhet som den i Morshyttan, men denna gång helt nyrenoverad med centralvärme och, för första gången, badrum med badkar. Byvalla var vid den här tiden en järnvägsknut eftersom den smalspåriga järnvägen BLJ (Byvalla – Långshyttans Järnväg) fortfarande var i drift.

Sista turen med Byvalla-Långshyttans järnväg

Redan efter två kom dock beslut om att den smalspåriga järnvägen skulle läggas ned och därmed skulle också Byvallas saga som järnvägsort snart vara all. Det blev alltså dags att igen se sig om efter några andra möjligheter och en ledig tjänst som stationsmästare i Vikmanshyttan dök upp. Familjen bestämmer sig för att flytta till Hedemora, som ligger nära Vikmanshyttan, och köper en nybyggd villa där som blir inflyttningsklar under sommaren 1964.

Villan i Hedemora, 60-talet

Villan med trädgård som skulle anläggas tog förstås en hel del tid och dessutom så hade man nu fått längre resväg till stugan i Leknäs så något år efter flytten till Hedemora så sålde man den.

Torpet i Norn

Det stod dock inte på förrän man hade ett nytt fritidsställe, denna gång ett gammalt torp vid Dammsjön intill det nedlagda bruket Norn. Stugan var liten, med endast kök och en kammare och vatten fick man hämta i en brunn. Efter en tid inreddes dock vinden med ett sovrum. Det hela låg mycket idylliskt vid sjön och på gården fanns även en timrad bod, en ladugård med loge och förstås ett utedass. Det här kom att bli Arnes och Lilians plats för vila och rekreation under mer än tio år.

Inte heller tjänsten vid Vikmanshyttans station blev riktigt som Arne hade tänkt sig. Bemanningen av stationen drogs successivt ned och till slut upphörde även tjänsten som stationsmästare. Arne blev därför under våren 1968 förflyttad till Krylbo för att där arbeta med kommersiella uppgifter, fraktförsäljning etc. Detta blev dock kortvarigt – framåt hösten erbjöds han tjänsten som stationsmästare i Säter och två år senare motsvarande position i Hedemora, på gångavstånd från hemmet. Hustru Lilian började också arbeta igen, först som föreståndare för en livsmedelsaffär och sedan som kassaledare på Tempovaruhuset i Hedemora.

I september 1974 inträffade en händelse som kom att påverka makarna för lång tid. Dottern Annika omkom tragiskt under en konferensresa till Mallorca. Dom båda tog detta oerhört hårt.

Fritidshuset i Dräcke

Stugan i Norn hade man på ett arrendekontrakt vilket gjorde det mindre intressant att investera i upprustning eller modernisering av torpet. Istället bestämde sig makarna i slutet av sjuttiotalet för att köpa en tomt och bygga ett helt nytt och modernt fritidshus i Dräcke, några mil utanför Hedemora. Detta kom att bli samlingsplats och fritidsparadis inte bara för Arne och Lilian utan också för barn och barnbarn.

Arne och Lilian på Svedjegatan 18 i Hedemora

Sonen Per Arne, som hade två barn, var nu skild från sin första hustru och hade träffat en ny kvinna, Gudrun, som också hade barn sedan tidigare. Familjen hade alltså plötsligt blivit ganska stor.

På sjön Dräcken kunde Arne ägna sig åt sin favoritsyssla, fiske. Särskilt efter sin pensionering i slutet av sjuttiotalet och i synnerhet vintertid när han kunde pimpla och angelfiska gädda regelbundet.

Storfamiljen i Dräcke

Under större delen av åttiotalet var båda makarna pensionärer och delade tiden mellan hemmet i Hedemora och huset i Dräcke tills det slutligen blev lite för mycket arbete varvid lantstället såldes.

Inte långt därefter försämrades Lilians hälsotillstånd ganska snabbt och det upptäcktes att hon led av en allvarlig hjärntumör. Lilian avled i september 1990 och Arne var nu ensam i huset i Hedemora.

Arne 74 år

Han klarade detta relativt bra och hade i början en hemhjälp som såg till honom och såg till att han fick mat. Som så många andra män i hans generation så hade han ju aldrig i hela sitt liv själv lagat mat.

Efter några år träffade han en ny kvinna, Inga, som han kom att leva ett särboliv med. De fick ett antal fina år tillsammans och Arne fick en ny familj på nära håll genom hennes dotter med man och barn som bodde i Hedemora. Hans egen son och sonhustru bodde under den här tiden utomlands.

Några månader efter sin 85-årsdag, i september år 2001, avled Arne på Långshyttans sjukhem efter att ha lidit av en lungsjukdom under en tid. Ända fram till dess hade han bott kvar i sitt hem i Hedemora.